Vänskap

Min tanke med den här bloggen var från början att den skulle vara en "tankeblogg", därav namnet Långt bortom tid och rum. Men när jag sen började att uppdatera den regelbundet så upptäckte jag att det var lättare att skriva om min vardag och händelser runt den än att försöka få ner allt sådant som jag filosoferar kring, i ord. På sätt och vis blir det ju samma procedur när jag skriver som jag gör nu, men det jag menar är något djupare. För den sakens skull inte åt det poetiska hållet. Kanske snarare något i stil med vad det här inlägget kommer att innehålla. Jag hoppas att ni, efter att ha läst min text, förstår hur jag menar. Vill också påpeka att inte varje inlägg kommer att skrivas på det här sättet :)

Sittandes här på förmiddagen funderar jag över begreppet "vänner". Vilka är ens riktiga vänner? Är det dem som finns där med en värmande famn när livet tar emot? Är det dem som förstår utan att man behöver säga så många ord? Är det dem som delar de bästa av minnen tillsammans med en? Är det dem som gråter när man gråter och/eller glädjer sig åt ens lycka alla de gånger som den faller på? Jag skulle kunna fortsätta med dessa frågor kring vänskap hur länge som helst, men det är fortfarande upp till var och en att avgöra vad som karaktiserar en riktig vän för dem.
För ett kort tag sedan läste jag en artikel som handlade om just vänskap. I den menade man att man mår bättre av att ha få nära vänner än många ytliga kontakter. Detta tror jag starkt på och försöker i bästa mån vårda relationerna till de käraste jag har. Oftast får man tillbaka den kärlek och respekt man visar, men det behöver inte alltid vara så. Jag tänker på de vänner som jag, på ett eller annat sätt, skiljts från under årens lopp. De är inte särskilt många, men jag har fortfarande svårt att förstå den grundläggande anledningen till att det skedde. Vad gick snett? Framförallt syftar jag på de tillfällen då jag blivit förvånad över den ilska de kunnat rikta mot mig. Så kyligt, så kallt. Sen är de "borta", utan någon vettig förklaring. Folk runt omkring mig brukar då säga att "då var det väl ingen riktig vän". Känner ni igen det? Men det kändes ju som riktig vänskap. Vi hade allt det där som jag skrev lite högre upp i texten; allt det som frågorna innehöll. Var tog det vägen sen?
På samma sätt som jag blivit förvånad och ledsen över tidigare vänskapsband som brutits så har jag också blivit glatt överraskad över de vänner som kommit in i mitt liv, kanske när jag behövt dem som mest. Den glädjen går inte att beskriva i ord. Plötsligt finns de bara där, vid min sida, och tar sig en plats i hjärtat, de också. Jag har genom åren förstått att det är precis sånt livet är; fullt av både mot- och medvindar.

Som avslutande ord för detta inlägg vill jag säga att jag är så enormt tacksam över all den vänskap och gemenskap jag känner tillsammans med nära och kära. Utan er hade jag inte varit den jag är.

Pöss