Opererad

En sprängande huvudvärk, en krånglig mage, okoncentration och fokus någon helt annanstans...och orsaken bakom allt detta var ett besök på vårdcentralen av det mindre trevliga slaget.

Gårdagen var minst sagt ansträngande för mig. Eller vänta...gårdagen var som värst...men alla dagar från det att jag fick besked om att jag skulle behöva ta bort den där leverfläcken då? Genom detta förstår ni att det som jag skrev i mitt förra inlägg inte var överilat på något sätt. Det har inte passerat någon dag utan att jag tänkt på vad som komma skulle. Behöver man någon form av terapeutisk hjälp då? Jag tror det.
I bilen, på väg mot vårdcentralen igår, började jag tänka på värre och mer omfattade situationer som jag troligtvis kommer att stöta på under livet då jag måste komma i kontakt med vården. Den insikten fick mig att på allvar förstå att jag befinner mig i ett ohållbart läge. Min rädsla har invaderat mig totalt och det känns varken vettigt eller nyttigt. Jag känner mig inte nöjd över att vara 28 år och inte kunna hantera situationer som den jag hade framför mig igår.
Nu är det över, ingreppet är gjort, och så här i efterhand kan jag konstatera att det värsta var sprutan och spänningen i huden som bedövningsmedlet ställde till med, väntan och läkarens arrogans, oförståelse och för den delen också hela hennes stressade uppenbarelse.

Idag är det vila som gäller. Kroppen är som sagt upp och nedvänd och jag hoppas att den snart fungerar som vanligt igen. Jag ser också fram emot att få ta en dusch på torsdag kväll, för det är inte tillåtet innan dess.

Allt bra med er hoppas jag?!

Puss och kram